Denna utställning har passerat
–
Bortom strecken
Det syns ett tydligt streck på marken i Pija Lindenbaums Vitvivan och Gullsippan. Det är Schäfen som har ritat dit det. “Utanför strecket är det farligt”, står det i texten. “Vad som helst kan hända.” Vad finns bortom strecket? Vad händer när man struntar i gränser, och tillåter sig att utforska även det ogreppbara, svåra, okända?
Pija Lindenbaum, Anna Höglund och Ida Sundin Asp är tre bilderboksskapare som nyfiket kliver utanför det där strecket gång på gång. I en tid där debatten om vad som är lämplig kultur för barn är snävare än på länge skapar de bilderböcker som tar sig an hela livet. I deras berättelser ryms både mörker och ljus, ordning och kaos, humor och allvar. De skyddar inte läsaren från det som är svårt. De går rakt in i det, och hjälper oss att försöka förstå.
“När jag hör titeln Bortom strecken tänker jag på alla olika lager som ryms i en bildberättelse. Det som gömmer sig under ytan, som varje enskild läsare kan plocka upp och tolka på sitt alldeles egna vis.”
– Ida Sundin Asp
En älskad morfar har blivit dement, och är på jakt efter sig själv i Ida Sundin Asps Idag vet jag inte vem jag är. En högkänslig kanin sitter ensam på en tunnelbaneperrong och tittar på andra människors samhörighet i Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes har någon slängt en stor bumling i poolen, så att den spruckit. Eller är det en bomb? När hundarna tar plats i en trång båt och ger sig ut på havet för att söka ett nytt land att bo i är parallellerna till verkligheten i alla fall tydliga. Det är komplexa frågor och svåra skeenden i livet som breder ut sig på pappret, och berättelserna träffar läsare i alla åldrar. Vem är det som tittar tillbaka från spegeln? Vart leder alla främmande dörrar? Och vad är det vi hela tiden väntar på?
Färgerna spänner från knalligt gult och hallonrött, hela vägen till januaris gråa himlar.
Bilderboken har ofta en dubbel publik. Starkast förknippad är den med en lässituation där ett barn lyssnar medan en vuxen läser texten högt. Kanske är det läggdags. Bådas ögon möter bilden. Men ser de samma sak? Den här utställningen vill pröva den tanken – vems är bilderboken, egentligen? Vad säger den mig, och vad säger den dig?
“Jag tror att det passar mej att jobba med bildberättande i kombination med text och att försöka att se tillvaron med ett barns ögon utan erfarenheter eller tydliga gränser mellan fantasi och verklighet.”
– Pija Lindenbaum
Som vuxen är det lätt att ta sig an en bilderbok på det sätt vi är mest vana vid att läsa böcker: att följa texten från början till slut. Iakttar man ett barn med en bilderbok i handen kan barnet istället mycket väl angripa upplevelsen på ett helt annat sätt – bläddra från fel håll, hoppa hej vilt mellan uppslagen, fastna vid små detaljer i en bild och låta fantasin skena iväg till helt nya platser. I den här utställningen väcks också frågan om vad som händer med bilderboken när texten plockas bort från bilderna. Vad är det egentligen för berättelser som breder ut sig framför oss, när vi inte längre har texten att hålla oss i?
Pija Lindenbaum har sagt att hon vill skildra “barnen som inte ler”. Hennes karaktärer är ofta tillbakadragna, iakttagande, med försiktiga ögon. De är sådana som helst inte klappar okända hundar. Gör de här obekväma, oinsmickrande barnen vuxenvärlden obehaglig till mods? Och vad gör vuxenvärlden i sin tur för intryck på de iakttagande barnen?
I Anna Höglunds Barnet som inte kunde blunda skildras ett barn som inte förmår stänga ute världens tillstånd. Barnets allseende ögon tycks bli mörkare och ledsnare för varje uppslag, och hen vill inget hellre än att lära sig blunda. Men är det lösningen? Det är en tanke som blir till en linje genom hela den här utställningen. Det finns mängder av saker vi instinktivt kanske allra helst vill skydda våra barn ifrån: psykisk ohälsa, krig, orättvisor, maktmissbruk och sjukdom. De här bilderböckerna väjer inte för de aspekterna av livet – de håller oss i handen när vi närmar oss dem. Kanske hjälper de oss att hantera, snarare än att blunda.
“Om det någon gång lyfter bortom strecken blir man förstås glad. Om det liksom ljuder lite resonans i det inre. Men det blir ju en hel del streck i papperskorgen.”
– Anna Höglund
Om konstnärerna
Anna Höglund
Anna Höglund (f. 1958) räknas till en av Sveriges främsta illustratörer och har belönats med en rad prestigefulla priser genom åren, både i Sverige och internationellt. Man vet aldrig riktigt vad som ska möta en när man slår upp en bok av Anna Höglund. Huvudpersonen kan vara en helt vanlig medelålders man, men vi kan också möta Jean-Paul Sartre porträtterad som en gädda. Det refereras friskt till både litteraturhistoria och samtid, och innanför bokens pärmar kan vad som helst hända. I ”Barnet som inte kunde blunda” skildrar hon ett barn som inte förmår blunda för världens tillstånd, i pekboken ”Titta Hamlet” svingar Shakespeares kanske mest kända karaktär sitt svärd så att blodet flyter, och när Didi och Gogo väntar på bussen är det lätt att dra paralleller till Samuel Becketts pjäs “I väntan på Gogot”. I den poetiska bilderboken "Om detta talar man endast med kaniner" utforskar hon en högkänslig kanins tankar och liv. Varje bok av Anna Höglund har sin unika bildvärld och visuella språk.
Om konstnärerna
Pija Lindenbaum
Pija Lindenbaums (f. 1955) böcker är psykologiska dramer fyllda av humor och originalitet. Ofta flyter verklighet och fantasi ihop, och barnperspektivet lyser konsekvent från boksidorna i både bilddetaljer och ordval. Hon har på senare år gått från att skildra ett specifikt barn, till att berätta om ett helt kollektiv. Något som fortfarande gäller är att barn får vara som de är. En surpuppa behöver inte förändras och bli glad i slutet, eller en blyg person bli extrovert. Hon gillar att skildra de truliga och lite udda, för det är de barnen hon själv har lättast att förstå. Men oavsett vem hon skriver om lyfts alltid komplexa frågor som klass, makt, psykisk ohälsa och politik.
Om konstnärerna
Ida Sundin Asp
När Ida Sundin Asp (f. 1990) debuterade med bilderboken "Idag vet jag inte vem jag är" väckte den uppmärksamhet och möttes av positiva recensioner. Boken, som beskrivs som ett vemodigt och humoristiskt porträtt av en glömsk morfar som återupptäcker tillvaron varje dag, nominerades år 2016 till Augustpriset. Ida Sundin Asp utforskar olika aspekter av vad det innebär att vara människa. Samtidigt dras hon också till att göra berättelser utan några djupa undertoner, som “bara är rolig eller fin, eller kanske ful och tråkig”. Det kan handla om vad som helst, det viktiga är att ge en upplevelse till läsaren.
