Vem skriver debattartiklar om ett ruttet brygghus och en lutande turbinkvarn i Gullspångs kommun? Vilka inleder ett upprop för att förhindra att Vara fröklängningsanstalt rasar ihop? Och vem har kraft att starta en aktion för att hindra Munthers båtbyggeri från att glida ut i Göta älv?

Och visst är det enklare att i remissyttranden, antikvariska förundersökningar och opinionsbildning värna om en byggnads karaktär i stadsbilden än att i otillgänglig terräng försöka hindra en nedlagd såg från att välta ner i närmaste bäck?

Här ringar Jan Jörnmark in en central fråga. Stor del av landsbygdens bebyggelse har under 1900-talets ekonomiska, politiska och sociala omvandling tappat sin ursprungliga funktion. De byggnader som fått nya användningsområden är ofta i relativt gott skick, medan det stora antal som ingen längre behöver förfaller och går en osäker framtid till mötes.

En långsiktigt hållbar utveckling av landsbygden är indirekt enda sättet att bromsa den process av förfall som gör sig påmind när man lämnar städernas miljöer.

 

Hembygdsrörelsen, överloppsbidrag och EU-medel
Den aktiva hembygdsrörelsen har verkligen gjort en stor insats för bevarandet av landsbygdens byggda miljöer. Dessutom finns många handlingskraftiga fastighetsägare med stort intresse för sina byggnaders historia och som dessutom har förmåga att hitta användning för dem.

Nämnas måste också länsstyrelsernas fleråriga temasatsningar på landsbygdens bebyggelse liksom det så kallade ”överloppsbidraget”, ett mindre byggnadsvårdsbidrag – ofta maximalt 20 000 kronor – för byggnader som saknar användning.

Vid flera av landets länsstyrelser visar utvärderingar att detta bidrag har fallit väl ut. Dels har man via fastighetsägarnas ansökningar fått in ett nytt och omfattande kunskapsunderlag om länets bebyggelse och dels har bidraget ökat fastighetsägarnas intresse och kunskaper.

 

EU-stöd till bebyggelse
En intressant möjlighet är också EU:s nya landsbygdsprogram 2007-2013 som syftar till att stimulera utveckling av landsbygden. Här öppnas nya möjligheter att söka ekonomiskt stöd – även för att ta hand om bebyggelsen. Vilka byggnader kan bevaras?

De tre kvarnarna Vänga, Trollabo och Nolkvarn visar hur skilda förutsättningarna för ett bevarande kan vara. Men slutligen kanske man också måste fråga sig hur mycket av landsbygdens bebyggelse som kan bevaras? Kanske måste vi göra ett rejält urval? Vad riskerar vi i så fall att gå miste om? Vilken och vems historia skall berättas?

Fortfarande domineras landsbygdens bevarandeprogram av de välbevarade och representativa gårdarna. I de flesta äldre inventeringar, som dessutom ofta är de enda som har gjorts, beskrivs bara mangårdsbyggnaden i detalj. Resterande gårdsmiljö radas endast upp med några kommatecken emellan.

 

Det vackra bevaras - det fula får förfalla?
Det finns här en risk att bevarandeinsatserna, både i privat och i offentlig regi, i hög utsträckning hamnar på ”korrekta” objekt, såsom gedigna och rikt utsmyckade mangårdsbyggnader med originaldetaljerna kvar, knuttimrade parstugor med spröjsade fönster och med bevarat skimrande munblåst glas, magnifika industrimiljöer uppförda i tegel och några utvalda byggnader ritade av kända arkitekter.